Redan en månad in i försöket med utflyttning av trålgränsen från norra Öland till och med Ålands hav visar sig effekterna för de småskaliga och regionala fartygen längs kuststräckan tydligt. Inkomsterna är borta, många av utgifterna finns kvar och av några stöd eller åtgärder kan man inte se röken.
Den 1 februari införde Havs- och vattenmyndigheten (HaV) ett försök i form av ett tidsbegränsat förbud med utflyttning av trålgränsen från 4 till 12 sjömil. Försöket omfattar ett område från norra Öland och upp längs med fastlandet till och med Ålands hav.
Det har bara gått en månad, men det har varit en lång månad full av osäkerhet för drabbade fiskare. Över en natt försvann möjligheterna till inkomster för flera småskaliga fiskare längs den aktuella kuststräckan. Frustrationen hos fiskaren Michael Karlsson på 12-meters trålaren Vegas med Oxelösund som hemmahamn är märkbar.
– De områden där vi har fiskat i alla år ingår i utflyttningen. Vi har en för liten båt så vi kan inte gå utanför 12 sjömil av säkerhetsskäl. Vi har ingenstans kvar att fiska här hemma nu.
Samtidigt ska räkningarna betalas som vanligt men det finns inga stöd på plats. HaV angav i sitt pressmeddelande när förbudet inrättades att ”det finns flera stödmöjligheter för att mildra konsekvenserna för berörda fiskare” och att fiskare skulle ”kunna erhålla olika EU-stöd, antingen för att tillfälligt upphöra med sitt fiske eller för att förändra sin verksamhet utifrån de nya förutsättningarna”. Detta har än så länge visat sig vara en ren lögn, för några stöd eller åtgärder till drabbade fiskare finns definitivt inte på plats och verkar heller inte vara på väg inom någon form av närtid.
– Det är ju för jäkligt att politiker och myndigheter kan göra så här mot oss fiskare utan att ha tänkt igenom konsekvenserna ordentligt. Hur är det tänkt att vi ska kunna överleva utan inkomst om det inte finns några stöd på plats? Inget företag kan läggas på is i två års tid på grund av ett så kallat försök, säger Michael Karlsson.
Swedish Pelagic Federation (SPF), som företräder det pelagiska fisket, ifrågasätter kraftigt hur staten kan besluta om ett tidsbegränsat försök utan att det finns en färdig plan för hur berörda fiskare skall få hjälp att hantera den uppkomna situationen. Myndigheterna har haft flera år på sig sedan uppdraget först kom till HaV, men ändå finns inget på plats för de drabbade fiskarna i form av stöd eller planer från myndigheterna för hur eller var de ska kunna lossa sin fisk. SPF har kommit med väl underbyggda förslag för förbättrade lossningar men det finns inga åtgärder ekonomiska stöd som krävs för detta på plats och frågan är hur länge det dröjer. Statens sätt att hantera småskaligt kustnära fiske, som ofta i andra sammanhang anges vara en prioriterad grupp fiskare, är under all kritik.
De småskaliga fiskeföretagen står nu inför en krass verklighet: antingen måste man tillfälligt flytta hela sin fiskeverksamhet till en annan ort, eller helt enkelt lägga ned sin fiskeverksamhet och söka ett annat jobb. En förflyttning innebär naturligtvis mer än att ”bara” flytta på fiskebåten, det är ett beslut som påverkar hela familjen och alla närstående då det rör sig om långa avstånd och man förlorar möjligheten att komma hem till sin familj efter fisket varje kväll.
– Man kan ju inte bara lägga sig ned och dö, så vi undersöker alla möjligheter. Vi kommer behöva flytta på oss för att kunna fiska, till Gotland, Karlskrona eller Bornholm. Men man måste ju lösa en massa praktiska saker som boende till en rimlig kostnad. Och vem som ska se till och hjälpa min gamla mamma när vi är borta på veckorna, fortsätter Michael Karlsson.
Flera fartyg har redan förflyttat sig söderut från Kalmar län till Blekinge och Bornholm för att kunna fiska. Till saken hör dock att de två kvarvarande industrierna i södra Sverige (Nogersund och Simrishamn) som filéar fisk till konsumtion redan är fullbelagda och kan inte ta emot fler båtar.
SPF uppmanar politiker och myndigheter att inse konsekvenserna av sina beslut. Först och främst borde man skrota hela försöket, som ändå är meningslöst. Det minsta man kan begära är att staten tar hand om de som drabbas av försöket. Det är dags att visa ifall man faktiskt värnar om det småskaliga fisket!
