Frågor och svar om den pelagiska fiskenäringen

Sill och strömming är samma fiskart, med det latinska namnet Clupea harengus. När sillen fångas norr om Kalmarsund brukar den kallas strömming. Även om de är samma art finns det vissa anatomiska skillnader, där strömmingen har färre ryggkotor och ett längre huvud i förhållande till kroppen ju längre norr ut den är fångad jämfört med sillen i södra Östersjön och på västkusten. Dessutom är strömmingen magrare (har lägre fetthalt) än sillen.

I Sverige har vi idag tre anläggningar som tar emot större landningar av pelagisk fisk och bereder den till livsmedel. Det finns ingen anläggning i Sverige för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja. De svenska anläggningarna har tillsammans kapacitet att ta emot 20–30 procent av Sveriges pelagiska fiskemöjligheter. Resterande volymer bereds i andra länder så som Danmark, Norge, Shetlandsöarna och Färöarna.

Beroende på fiskeplats och segment i flottan landas och bereds den pelagiska fisken i olika anläggningar. Sill och skarpsill fångad i Egentliga Östersjön landas för beredning i Simrishamn och Nogersund där två av de svenska beredningsanläggningarna är lokaliserade. Sill och skarpsill fångad i Egentliga Östersjön landas även i Ronehamn, Byxelkrok, Västervik, Nogersund och Simrishamn för transport med lastbil till beredningsanläggningar i Danmark. Större fartyg landar mest sin fångst direkt i Danmark.

Sill och skarpsill fångad i Bottenhavet landas i Norrsundet för transport med lastbil till beredningsanläggningar i Danmark men fisken landas även direkt i Danmark.

Sill som våra medlemmar fiskat i Norska havet eller Nordsjön landas och bereds på Ellös men även i Danmark och i Norge. Skarpsill fångad i Nordsjön landas och bereds i Danmark, en smärre volym transporteras därefter på lastbil till Kungshamn för beredning.

Det förekommer även ett småskaligt sill- och skarpsillsfiske i Skagerrak/Kattegatt. Det bedrivs också ett storskaligt fiske efter skarpsill i mindre omfattning i detta område. Tidigare bedrevs ett storskaligt sillfiske i Skagerrak/Kattegatt detta är nu utflyttat till Nordsjön.

Den tobis som fångas i Nordsjön levereras till beredningsanläggningar i Danmark.

Skarpsillen (Latin Sprattus sprattus) tillhör samma grupp av fiskar som sillen, så arterna är släkt med varandra. Skarpsillen blir inte lika stor som en sill kan bli och har skarpa fjäll på buken vilket gett den dess andra namn, vassbuk (som också är det finlandssvenska namnet på skarpsill).

I havet skiljer man på ”pelagisk” som innebär något i den fria vattenmassan och ”demersal” som är något på eller näta botten.

Pelagisk fisk är fiskarter som rör sig i stim i det fria vattnet (inte i närheten av botten), exempelvis sill, skarpsill och makrill, men även mindre kända arter som tobis, taggmakrill och blåvitling.

Nej. Av SPF:s ca 30 medlemsfartyg som fiskar i olika delar av Östersjön är 11 stycken under 12 meter långa och fiskar på kustkvot, 8 stycken mellan 12-24 meter långa och 11 stycken över 24 meter långa.

Kvoterna fastställs inom EU eller i förhandlingar med andra länder, t.ex. Norge, Storbritannien och Island. Besluten baseras på årlig vetenskaplig rådgivning från det Internationella havsforskningsrådet ICES för varje fiskbestånd.

Varje land har sedan en fast andel av respektive fiskekvot. De svenska kvoterna fördelas ut till fartygen på olika sätt beroende på vilken art och vilket område de berör. 

Läs mer om förvaltning

Mängden sill som får fångas av yrkesfisket baseras på årliga kvoter som i sin tur grundas på vetenskaplig rådgivning från Internationella havsforskningsrådet, ICES. Fiskekvoterna varierar i storlek från år till år beroende på hur forskarna bedömer fiskbeståndens status. I tabellen framgår hur kvoterna för sill fångad i olika havsområden har utvecklats över den senaste tioårsperioden. Fisket efter sill har följt kvoterna mycket väl.

Tabell från Stiftelsens hemsida: Svenska sillkvoter (ton) per område och år.

Hur stor andel av den pelagiska fisken som används direkt till livsmedel skiljer sig åt beroende på art, var fisken är fångad och vilket fartygssegment som fångat fisken. I tabellen nedan ger vi en uppskattning, fördelat på olika fartygssegment, hur stor andel av den fångade sillen och skarpsillen 2023 som använts till livsmedel.

När det gäller sill fångad i Östersjön och Bottenhavet används ungefär en femtedel av det småskaliga kustfiskets och det regionala fiskets fångster till direkt konsumtion. Resterande volymer används för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja. Det storskaliga segmentet fångade 2023 ca 5 000 ton sill i Östersjön och Bottenhavet. Denna volym användes för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja. Ungefär 85 procent av det storskaliga segmentets totala fångster av sill 2023 användes till livsmedel.

Skarpsill används både till livsmedel och för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja. En viss volym av den skarpsill som fångats i Östersjön fryses in i block för en konsummarknad och en viss volym fångad i Nordsjön används för tillverkning av konserver (benämnd ansjovis). Hur stor andel av fångsten som bereds för direkt konsumtion styrs av efterfrågan och varierar något från år till år.

Makrill och sill fångad i Norska havet och Nordsjön används enbart till livsmedel. Tobis som våra medlemmar fiskar i Nordsjön och Atlanten, är däremot en art som inte efterfrågas på en konsummarknad. Den används därför till framställning av fiskmjöl och fiskolja.

Det finns idag ingen officiell statistik som visar Sveriges konsumtion av pelagisk fisk, vare sig på total nivå eller per capita.

Research Institute Sweden (RISE) har i en rapport (Svensk konsumtion av sjömat, 2019:27) redogjort för svensk konsumtion av sjömat. De uppskattade att när det gäller svensk konsumtion av fisk var sill den andra viktigaste arten efter lax men de påpekade samtidigt att siffran var osäker. RISE kom i rapporten fram till att det 2017 fanns 126 000 sjömat i ätlig form tillgänglig för konsumtion i Sverige vilket motsvarar i snitt 12,5 kg per person och år.

Antalet anläggningar inom svensk beredningsindustri för pelagisk fisk har successivt minskat. Idag finns endast tre anläggningar kvar som kan ta emot och bereda större mängder pelagisk fisk. De har kapacitet att ta emot och bereda cirka 30 % av de kvotvolymer som svenskt pelagiskt fiske förfogar över. Resterande volymer landas utomlands.

Användningen av den pelagiska fisken styrs av efterfrågan. Det är inte all fisk som i dagsläget har en marknad för direkt konsumtion. En del fisk uppfattas som liten, benig eller osmaklig. Annan fisk håller inte konsumtionskvalitet.

All sill och makrill från Västerhavet (Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt) används till livsmedel, medan mycket av fisken från Östersjön tillsammans med tobis används för framställning av fiskmjöl och fiskolja. Dessa används i sin tur exempelvis i djurfoder för bland annat odlad lax, gris och fjäderfä.

Vi har en relativt låg konsumtion av sill/strömming i Sverige och i stort sett ingen efterfrågan alls på skarpsill, som vi helt saknar tradition att äta annat än i form av ansjovisinläggning. Detta förklaras till viss del av dioxinproblematiken i Östersjön men även andra val som konsumenterna gör. Många svenska konsumenter äter idag oftare odlad lax, fläsk eller kyckling än sill. Det har i sin tur medfört en hög efterfrågan på pelagisk fisk som foderråvara.

Liksom flera andra livsmedel kan pelagisk fisk innehålla miljögifter såsom dioxiner eller PFAS. Generellt sett är halterna högre i Östersjön än i Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. Problem med dioxiner och PFAS är dessutom större i Bottenhavet/Bottenviken än i södra Östersjön.

Naturvårdsverket för officiell statistik över dioxinhalten för sill/strömming i Östersjön. Statistiken visar glädjande nog på sjunkande nivåer av dioxin över tid. Sill/strömming från många områden i Östersjön har under senare år konstaterats ligga under EU:s gränsvärden och därmed ha så låga halter av dioxin att de får exporteras och säljas för konsumtion. Fortsatt rekommenderar Livsmedelsverket att barn och kvinnor i barnafödande åldrar begränsar sin konsumtion av fet fisk från Östersjön på grund av fiskens dioxinnehåll.

Sillen i Östersjön är förvaltningsmässigt indelad i fyra olika bestånd: Bottenhavet/Bottenviken, Rigabukten, Centrala Östersjön samt Västra Östersjön. Det Internationella havsforskningsrådet ICES ger årligen vetenskaplig rådgivning för dessa bestånd med en bedömning av hur mycket som hållbart kan fiskas.

För sillen i Västra Östersjön (väster om Bornholm, delområde 22-24) anser ICES att det inte finns utrymme för ett hållbart fiske. Rekryteringen är svag och kvoten har under flera år varit extremt låg. ICES lyfter vikten av att skydda lek- och uppväxtområden.

För både Centrala sillbeståndet och strömmingen i Bottenhavet/Bottenviken gav ICES för 2024 råd för hållbart fiske, och fiskekvoterna är satta utifrån denna rådgivning. Beståndet och kvoterna för Centrala Östersjön har under några år minskat. Vad gäller Bottenhavet/Bottenviken ökade ICES råd för 2021 extremt kraftigt på grund av en ny vetenskaplig modell, efter det har dock rådgivning och kvoter minskat.

Sillbeståndet i Rigabukten verkar växa stadigt.

Nej. Svenskt pelagiskt fiske bedrivs huvudsakligen med pelagisk trål. Detta redskap är inte konstruerat för att ha bottenkontakt utan för att dras i den fria vattenmassan.

Fiske med pelagisk trål är generellt väldigt selektivt, dvs man får i stort sett bara de arter som man vill fånga. Exempelvis är det pelagiska trålfisket i Östersjön i stort sett helt fritt från bifångster. Under 2022 fiskades drygt 60 000 ton sill och skarpsill i hela Östersjön och bifångsten av torsk var endast 1,2 ton vilket alltså motsvarar 0,002 % av hela fångsten.

Fisket kan påverkas direkt och indirekt av havsbaserad vindkraft.

Direkt påverkan sker genom konkurrens om ytan – en placering av vindkraftparker som påverkar var och hur fisket kan bedrivas. Sannolikt kommer inte pelagiskt fiske med trål kunna bedrivas inne i vindkraftparkerna, då redskapen är för stora.

Indirekt påverkan kan orsakas av andra effekter av vindkraftparkerna på miljön och fiskbestånden Här saknas väldigt mycket kunskap. Vattenomblandning, strömmar och skiktning kan påverkas av vindkraftverken, och dessa faktorer tillsammans med bland annat undervattensljud kan komma att påverka fiskens lek, födosök eller vandringsmönster.

Läs mer om Fiske och vindkraft

Av de pelagiska bestånd som fiskas av svenskt yrkesfiske är det idag Nordsjösillen och strömmingen i Bottenhavet/Bottenviken  samt tobis, skarpsill och vitlinglyra i Nordsjön som är certifierade. Flera certifieringar är suspenderade av olika orsaker.

Tidigare certifieringar för makrill och NVG-sill (Atlantoskandisk sill) suspenderades våren 2019 respektive årsskiftet 2020/21. I båda fallen orsakades suspenderingarna av oenigheter mellan Kuststaterna vid förhandlingar om kvotsättning.

Certifieringen av sill i Skagerak/Kattegatt samt västra Östersjön är suspenderad sedan oktober 2018. Fisket i Skagerrak sker på en blandning av Nordsjösill, Skagerraksill och sill från Västra Östersjön. När ICES under 2018 gjorde en kraftig sänkning av uppskattningen för sillbeståndet i Västra Östersjön påverkade detta möjligheten att certifiera både sillfisket och skarpsillsfisket i Skagerrak-Kattegatt. Sill från västra Östersjön riskerar att fångas i Skagerrak-Kattegatt då den migrerar upp genom dessa vattenområden på sin väg till Nordsjön där den äter upp sig.

I september 2021 själv-suspenderade fisket sillen i centrala Östersjön, och våren 2023 suspenderades skarpsillen i Östersjön. Båda fallen är kopplade till att MSC önskar mer information om mellanartsinteraktioner med t.ex. torsk av ICES rådgivning än vad som idag är fallet.