Menu
EU har en gemensam fiskeripolitik som innehåller ramarna för förvaltningen av fisket i havet. EU reglerar t.ex. fiskekvoter, redskap och tekniker, kontroller av fisket och marknadsfrågor. Detta kompletteras med nationell lagstiftning.
Målsättningen inom EU:s gemensamma fiskeripolitik är att nå ett optimalt nyttjande av alla fiskbestånd. Det innebär att man vill kunna fiska så mycket som möjligt utan att riskera beståndens hållbarhet och livskraft på lång sikt. Detta kallas för maximal hållbart uttag (maximum sustainable yield, MSY). Parallellt med MSY-målet har den gemensamma fiskeripolitiken också som målsättning att fiskesektorn ska vara ekonomiskt och socialt hållbar.
Faktablad EU:s fiskeriförvaltning
Fisket regleras genom årliga kvoter som avgör hur mycket som får fiskas per område av varje art. Det Internationella havsforskningsrådet ICES ger biologiska råd för varje fiskbestånd. Kvoterna baseras på rådgivningen och fastställs inom EU eller i förhandlingar med andra länder, t.ex. Norge, Färöarna och Island. Varje land har en fast andel av respektive fiskekvot. De svenska kvoterna fördelas på olika sätt till fartygen beroende på vilken art och vilket område de berör.
Fartyg över 12 meter som fiskar pelagiskt har individuella fiskerättigheter baserat på andelar (promillen) av den totala svenska kvoten. Rättigheterna baseras på historiskt fiske och kan överlåtas permanent eller lånas/hyras ut under kortare tid mellan fartygen. Förvaltningssystemet kallas pelagiska systemet och ger fartygen möjligheten att själva omfördela sina fiskerättigheter mellan sig.
Resultatet blir att kvoterna används optimalt – både för miljön och för företagen. Fartygen kan inte fiska mer fisk än de har rättigheter för, oavsett fartygets storlek. Det finns också en så kallad koncentrationsspärr som gör att inget enskilt fartyg kan inneha mer än 10% av den del av den svenska kvoter som fördelats. SPF hanterar byten av fiskerättigheter mellan fartygen, både inom Sverige och även med andra länder, och dessa godkänns av HaV.
För att stimulera fiskare med hemmahamn i Östersjön och som endast lossar sin fångst i Östersjön finns en extra regional tilldelning kallad regionalkvot enbart för dessa fartyg. Regionalkvotsfartygen har andelar i det pelagiska systemet och regionalkvoten är en s.k. top-up.
Det småskaliga kustnära fisket (fartyg under 12 meter) fiskar däremot på särskilda kustkvoter som vare sig är individuella eller överlåtbara. Denna kvot är fast från år till år och fisket inom den är fritt (tills kvoten eventuellt tar slut) och helt utan konkurrens från de större fartygen. På denna kvot fiskar både små trålare, garn- och krokfiskare.
Det finns ett omfattande system för kontroll av fisket och dess fångster. Fartygen ska rapportera allt fiske genom bland annat sin loggbok och Havs- och vattenmyndigheten utför regelbundet landningskontroller så att fångsten motsvarar det som fiskaren rapporterat.
Kontrollerna kan röra fångstkvantitet, artsammansättning, fiskeplatser och redskap, men fartygen kontrolleras också enligt flera andra regelverk än bara fiskerilagstiftningen.
SPF förespråkar fullständig transparens såväl från fiskets sida som från kontrollerande myndigheter. Vi vill utveckla tekniska hjälpmedel för artigenkänning och bedömning av artsammansättning i fångsten för att minska den mänskliga faktorn och öka tillförlitligheten.I nuläget sker den bästa kontrollen av artsammansättning direkt till sjöss när fisken är så färsk som möjligt. Vi samarbetar med SLU och Havs- och vattenmyndigheten för att ta fram system för både observatörer ombord och egenprovtagning.
