Meny
Sill och andra pelagiska arter är goda och nyttiga livsmedel och har i alla tider varit viktiga för människan som födoresurs.
Historiskt var Sverige en stornation inom havsfiske och export av fisk. Fiske i norska, färöiska och skotska vatten i Nordsjön var minst lika vanligt som fiske på närmare håll. Över tid har svenskt fiske och fiskemönster förändrats och fisket bedrivs på andra sätt och på andra platser idag än vad det gjorde för 10, 25, 50 eller 100 år sedan. Delar av fisket var redan historiskt mycket flexibelt genom att man förflyttade sitt fiske dit där det för tillfället var mest lönsamt när fiskförekomsten ändrades.
På Västkusten har fenomenet med sillperioder varit kännetecknande genom historien. Man kan identifiera nio perioder med extremt mycket sill under de senaste 1 000 åren. De tre senaste sillperioderna var ca 1650-1680, 1747-1809 och 1877-1906 (SLU 2015:14). Under de två tidigare perioderna fångades sillen kustnära med landvadar, och när den sedan drog sig längre ut till havs upphörde fisket. Under den sista sillperioden hade den pelagiska snörpvaden introducerats och man kunde följa fisken och fortsätta att fånga den även när den lämnade kustområdet.
Torkad och saltad sill var historiskt en källa till viktigt protein som gick att förvara länge och transportera långt. På syd- och västkusten påverkades hela samhällen när sillen under perioder ”gick till”, det vill säga de år då sillen förekom i enorma mängder. Traditionen att bereda sillen har hållit i sig. Även idag äter vi framförallt olika sillinläggningar i burk och konserverad eller rökt makrill, medan konsumtionen av färsk sill och makrill är förhållandevis liten.
Redan under den stora sillperioden på Västkusten under 1700-talet användes delar av den sill som fiskades till annat än till konsumtion. En stor del av sillen saltades och lades in i tunnor, men sillolja (tran) användes som lampolja och för gatubelysning i Europas storstäder. Vid mitten av 1800-talet framställde man guano (gödsel) ur sillen, och silloljan har också använts till framställning av margarin samt inom färg- och kemikalieindustrin. Under 1900-talet blev användningen till foder allt vanligare och tog riktig fart med expansionen av laxodlingarna i Norge under 1990-talet.
Förutsättningarna för fiskenäringen att utnyttja sin flexibilitet förändrades radikalt i och med införandet av nationella ekonomiska zoner i Nordsjön under slutet av 1970-talet, vilket påverkade fiskeflottorna av alla nationaliteter. Innan de ekonomiska zonerna infördes bedrevs det svenska fisket i stor utsträckning ute i Nordsjön, bland annat längs norska kusten, vid Shetland, Rockall, Island, mm.
Efter införandet var mycket av detta fiske inte längre möjligt, och det förändrade regelverket sammanföll också med fiskestopp för sill i Nordsjön på grund av minskande bestånd. Delar av långdistansflottan riktade istället av flera orsaker in sig på att fiska sill och skarpsill i Östersjön, där fisket tidigare mestadels varit mycket småskaligt.
